Det var år sen vi var små.

Nu känner jag mig ensamast i världen. Det ska röstas om framsida till skoltidningen, men just nu sitter alla i små grupper, det pratas och skrattas. Jag sitter däremot själv, utstängd från allt skratt och all glädje. Jag tror jag börjar förstå varför det tar emot så mycket att ta sig till skolan. Det är inte att det man gör är särskilt jobbigt eller svårt, det kan jag stå ut. Det är tanken att sätta ensam vid ett bord som är gjort för två.