Igår beslutade jag mig för att engångsskull försöka somna tidigare än klockan 3. Så vid ett-tiden kröp jag ner i sängen med min stulna mp3 och med Kent i lurarna. Men någon sömn blev det då inte. Läskiga skuggor, frusna fötter och en känsla av ensamhet höll mig vaken i många timmar. Det var först efter jag skakandes rökt ett antal nattliga cigg jag vid 4-tiden äntligen kunde somna.
Jag behöver någon.
3 kommentarer:
jag med.
uh förstår din känsla
alla behöver någon i denna kylan
<3
när du känner dig ensammen så kan jag komma och prata och krama dig bra igen, skrankar är duktiga på det och du borde aldrigaldrig känna dig ensam någonsin i hela ditt liv. okej? gött.
Skicka en kommentar